Jag har precis kommit hem från kvällens distanspass. Precis när jag tog de första stegen utanför dörren började det regna. Det blåste och regnet slog hårt mot ögonen. Vad ska jag ut och göra i detta väder? Kan jag ens njuta av detta? Även om tankarna kom sträckte jag på mig lite till och körde vidare. Jag kände mig som en riktig viking som inte vände hem igen trots det ruggiga vädret. Efter ca 20min var det som om någon tryckte på en knapp – solen tittade fram och vinden lugnade sig. Det var som att gå från höst till sommar på bara en minut.
När jag springer brukar jag spegla min hållning och löpsteget i stora fönster för att checka av att allt ser ut som jag önskar. Jag tycker att det är värdefullt att få en bild över hur tekniken ser ut. MEN SE UPP! Idag sprang jag förbi Fyrishov och sneglade på tekniken, jag hann precis titta upp och veja för en lyktstolpe som de fint placerat upp mellan gång och cykelbanan. Det hade varit snyggt om jag sprungit rakt in i den. Jag minns hur jag skrattade åt killen på skid-VM som sprang och hejade och så helt plötsligt kom ett träd emellan. Vilken smäll – Jag vet att jag skrattade då, men nu kände jag mig inte så kaxig längre. haha!
Söndagspassen kommer framöver att stå för det längsta distanspasset i veckan. Som längst kan jag minnas att jag vid något enstaka tillfälle har sprungit 90 min i sträck, annars ligger mina distanspass oftast mellan 30-50 minuter. Nu kommer det att bli längre och längre för varje söndag. 70 minuter kändes långt idag. Jag är förväntansfull över hur det kommer att kännas att bygga på kilometer för kilometer. Jag är otroligt imponerad över alla som springer marathon, att springa så länge i så högt tempo. De har en otrolig fysisk styrka men också mental styrka att klara av att hålla tempo under så lång tid, häftigt!
